lördag 20 mars 2010

Hänger ni med på Soppteatern...

I torsdags var jag på Stockholms Stadteater och njöt av att se Anders
Ahlbom Rosendahl spela upp sin språkligt finurliga entimmesmonolog kring
livet och tidsandan. Han menar att det idag inte finns rim och reson i tillvaron
som en förklaring till varför han valt att rimma. Scennärvaron är intensiv
och utspelet oerhört nyanserat - han bjuder på hela registret.
Monologen ackompanjeras och förstärks av gitarristen Peter Tegnér
och saxofonisten Inge Petersson vilka tillsammans tonsatt det hela.
Notbladen lät de allteftersom effektfullt falla mot golvet.
Tankeställare, knäppar på näsan, hugg i hjärtat, skratt och osäkerhet
är lite av det man drabbas av när man gör allt för att hänga med.

Anders Ahlbom Rosendahl fångad på bild efter föreställningen 18 mars 2010

fredag 12 mars 2010

Syfestivalen gör mig galen!

Lördagen efter jag besökt konstmässorna lockade en grannmamma
med mig till Syfestivalen i Älvsjö. Vi trotsade klass 2 varningen
och tog oss dit utan problem. Vilken mässa! Det fanns en massa workshops
och fullt med material, maskiner, vertyg och tillbehör. Kort sagt allt.
Själv har jag nyligen införskaffat en fin gammal knyppeldyna
utan att kunna knyppla....







Udd & stad, ett första knypplingsförsök


Efter denna helg har mitt huvud fullkomligt kokat över av idéer och lust.
Jag har lärt mig att virka och att nåltova, jättekul! Jag var med i en workshop där man fick virka bakelser och hann på en timme få kläm
på det hela.

Vår katt Selma och dammsugaren












Nåltovning var verkligen befriande. Barnen var på sportlov och hemma
satt jag och pickade. Till mitt stora förtret bröts den bästa nålen av direkt
så det blev ett akutbesök på Panduro. Här är mina första alster.

Supermarket & Market

För några veckor sedan slog två stora konstmässor i Stockholm
upp sina portar samtidigt. Att kliva in på Supermarket i Kulturhuset
då de just öppnat efter vernissagefesten kanske inte var det bästa.
Det första man möttes av var en sönderslagen polisbil, något som
förstärkte dagen-efter-känslan som jag tyckte genomsyrade
stora delar av utställningshallen. Det hela gav ett lite rörigt och sömnigt
intryck och många "bås" gav jag mig inte ens tid att undersöka närmare.
Jag föll dock pladask för ett ihåligt träd med fötter och en väska
slängd över "kroppen".
Market på Fredsgatan 12 föll mig mer i smaken. Bara att vandra runt
i den där vackra miljön bland stora,rena, vita gipser som Nike är
en lisa för själen. Här tar de förnämnsta gallerierna i Sverige, Danmark,
Norge och Finland plats och visar upp sig och sina konstnärer.
Flera av de konstnärer vi arbetar med på Herman Bergmans konstgjuteri
var representerade bl a Charlotte Gyllenhammar, Oscar Korsár
och Katrine Helmersson som för övrigt också just haft vernissage.

Den franska liljan är en dubbeltalande symbol. Katrine Helmerssons nya skulpturer
på Andréhn-Schiptjenko får mig att inse den heraldiska liljans varmkalla budskap.
Med sina tre blad – ett spetsigt omgivet av två böjda – representerar den både
Jungfru Marias renhet och treenighetens makt; Faderns, Sonens och Den helige
Andens. Patriarkal auktoritet i skydd av kvinnlig underordning. I kungahusen
gjordes liljans bild till härskarvapen.
Katrine Helmersson drar fram dess betydelser, spetsar till, mjukar upp och stuvar om.
I den svartmålade träskulpturen ”Fadern” är det mittersta bladet förlängt till ett hotfullt
svärd med udden vänd mot en hel skulpturgrupp av frisläppta liljeversioner.
I ”Fleur de lys” sträcker bladen ut sig som armar, vingar eller grenar. I ”Le forêt” (skogen) 
förvandlas de till spjut med slokande hullingar, och i ”Cherchez la femme” (kvinnan
bakom allt) tar mjuka erigerade löv revansch på mytens manipulerande femme fatale.
Så skapar Helmersson en ny emblematik. Emblem där manligt och kvinnligt inte längre
hålls isär utan får smälta ihop i samma tecken. Nu strama och mörka i järn, stengodslera
och träfiberskiva, i formspråk inspirerade av en vistelse hos Dogon-folket i Mali.
Med Helmerssonsk precision i varje vinkel, yta och rundning.
Syntesismen är en logisk följd av hennes tjugoåriga utforskningar av könets
ymboliseringar och stympningar. Bland utställningens fjorton mäktiga verk syns
även det kön som skurits bort: klasar av vulvor upphängda i krokar som jakttroféer
eller sälj­objekt.
I skulpturen ”Disque c repusculaire” (gryningsskivan) återtar dock även vulvan sin frihet.
Här som potent spets på en vindlande järnstång som med en fågels rörelse (Fenix?)
stiger upp ur en blåmålad rundel. I Helmerssons omisskännliga smältpunkt möts forntid
och samtid, smärta och befrielse.

Vernissage på Mobila Konsthallen

Efter skola och dagis idag tog jag med barnen in till stan för att
äta något gott och gå på en kollegas vernissage. Till deras stora nöje
blev det våfflor i ett valv i gamla stan. Ulla Fredriksson ställer ut
på Skeppsholmen under rubriken Den allvarsamma leken.
Glas, brons, trassel och nålar. Stillhet. Subtilt erotiskt samtidigt frustrerat
som ett fruset ögonblick överfullt av kvävda känslor. Mina barn älskade
sängen där något rörde sig under täcket... Rör ej djuret! stod det.
En buske av nålar fick mig att tänka på en metafor där det kvinnliga könet
beskrevs som ett övergivet fågelbo. Nog sticks vi kvinnor ibland
fast i det här fallet kan man ju undra om någon ens vågar närma sig....

Vilken underbar dag!


Värmande sol,
smältande snö,
knastrande sten;
det är så man kan dö,
av längtan.....
Bara ben å kjol
vid uteserveringar kö
simma i solens sken
cykla med brillor cool
trängtan.....

Stockholms slott

Portfolio som PDF i Indesign

Himlar så svårt det är att sätta ihop en portfolio! Vad ska man egentligen visa för ett galleri, en potentiell kund, en arbetsgivare eller en samarbetspartner?
Ja, inte är det lätt att välja
hur och vad som ska presenteras.
Jag håller just nu på med en ansökan till en kollektivverkstad för konstnärer. Pust, pes, puh...

Vernissage på Cupido 11 mars

Igår var jag på galleri Cupido i Gamla Stan där Sam Westerholm
ställer ut skulpturer. Det är ett rumsligt mycket fint galleri som ligger
på Svartmangatan 27 där den öppenhjärtiga & karismatiska galleristen
Marjatta huserar. Sams skulpturer samspelar fint med varandra.
Där finns keramik-, sten-, trä-, och bronsskulpturer. Förutom ett stort
huvud i trä som får mig att tänka på Herr Kantarell så är mina favoriter
små fint engoberade terracottor föreställande mor och barn.
Det kärleksfulla och ömma förstärks av den akvarellistiska engobeteknik
Sam använder sig av.
Det härliga med denna konstnär är att han tillåter sig att leka; i ett rum
har han fyllt ett bord med små ljuvliga huvuden som bara måste ses.